Things I do when I don´t work ...

Har ett manus som skulle vara klart för lite drygt ... en vecka sedan. Och när det manuset är klart finns en lång kö med andra arbetsuppgifter som väntar på att få bli färdiga. Stör det mig det minsta när jag sitter här och googlar runt på massa löparfilmer istället för att skriva? Nope! Borde det störa mig? JA, som fan!

Det går inte bättre ...

... även fast jag ökat på träningen. Rätt ordentligt också (för att vara mig).

Funderar på att börja springa med klocka för att få det svart på vitt.

Eller rättare sagt, min förhoppning med klockan är upptäcka att löparrundorna faktiskt går lite snabbare nu. Om än bara bara lite. Lite lite lite ....

Ska springa Göteborgsvarvet om några veckor. Kanske nöjer jag mig med att få den måltiden som ett diploma över min risiga form?

Nörden i mig tar form

Har gått upp i antal träningspass per vecka och det har sitt pris. Min tillvaro är verkligen rätt slimmad har jag upptäckt. Klämmer in springpass mellan möten, dagislämningar, middagar och skrivtid. 

Och on top of things så blir jag rätt trött av att ha börjat träna mer så jag måste sova längre. Och on top of things on top så blir jag mer och mer odisiplinerad på jobbet. 

Och så är jag inte sugen på vin till maten längre eftersom det pajar träningen.

Och i morgon måste jag gå på fest också ... där det kommer att serveras en hel del alkohol?!?!

Hur ska det här sluta?

Jag kanske snart drar på biblioteksmässa och börjar tova mina tofflor själv?!?!?

Sprang min nya favoritrunda idag. "Upp och ner och upp och ner" som jag kallar den.
Tog med mig L som menar att hon är helt ur form efter ett år efter förlossning. Kan konstatera att hon har mörkat en kanonform! Även om backarna var branta och många så spelade det ingen roll. Dessutom markerade hon formen lite extra genom att dra igång värsta resonemangen i de allra brantaste partierna, och ställde frågor som krävde långa svar.
Psykning kallas det!

Min träningspartner nr 1 är tillbaka på banan och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot det!!!

Praktisk löpning?!?!

Kan man, eller kan man inte, spring till och från ett jobbmöte?
Om man joggar väldigt sakta dit i sina fräschaste löparkläder, och så kan man rejsa på lite mer hem?

Stadsterränglöpning

Eftersom det lutar åt att jag kanske ska köra ett Fjällmaraton i Jämtland i sommar har jag kommit på att jag måste upphotta mina träningsrundor. Både gällande längd och terräng. Om man tänker sig att man ska upp och ner för tre fjälltoppar så kanske inte Södermalm runt är bästa rundan?!

Om inte ...

Det slog mig när jag var ute idag att det kan ju bli hur kuperat som helst. (Ok jag befinner mig inte direkt på kärnfysiker nivå här) Men jag har faktiskt inte tänkt så innan. Antingen springer jag terräng eller så springer jag stadslöpning. Men idag sprang jag "stadsterränglöpning" (Rock´n´roll ... :D) Varenda trappa, slänt eller uppförsbacke jag såg sprang jag upp för (och direkt ner i vissa fall). Upp, ner, upp, ner, upp, ner... När jag kommit fram till Långholmen (från Skanstull) hade jag sprungit i en timma (!!) och var jag rejält trött av allt klättrande och halkande.
Och det var väldigt roligt! Tiden bara flög iväg.

Det här ska jag fortsätta med.

Morgonträning

Är rejält nöjd med mig själv!
Pga av kvällsfestligheter fick jag lägga mitt träningspass på morgonen denna dag. Morgon och morgon, mitt i natten kan man nästan säga: Klockan sex för att vara exakt!
Mitt mål var att ta mig ut och springa. Långt, kort, snabbt eller långsamt spelade ingen roll.

Klockan ringde och genast förstod jag att jag inte skulle palla ta mig ut. Så jag somnade om. Minuterna tickade... och jag drömde om att det bara är idioter som ger sig ut och springer så här tidigt! Minuterna blev till en kvart men där var det något som hände. Jag bara reste mig upp och stack ut och sprang? Inte så långt och inte så snabbt men ändå! I did it!!!!

Försöker trappa upp min träning och märker det i benen.
Även fast jag vilat tre dagar på raken innan dagens träningspass så kändes det ändå som om benen knappt orkade röra sig idag.
Funderar på om jag ska bota det med att lägg in ännu fler träningspass, typ träna sig ur det eller vad det heter. Eller om jag ska försöka köra lite hårdare var annan vecka och soft var annan vecka?
Eftersom jag inte har lagt ut den här bloggen någonstans och eftersom jag antar att ingen läser den så får jag väl svara på den frågan själv.

Svar:
Nej men kör på för fan. Det kommer nog att vara rejält tufft några veckor till innan du vänjer dig vid att träna lite hårdare men sen blir det nog lättare ska du se :) Lagom tills vårvärmen kommer och du kan börja springa i kortbrallor och linne!

Svar till svaret:
Tack för bra svar!

Okynnesjogga

Med risk för att låta väldigt Luthersk så måste jag erkänna att det kändes väldigt bra i kväll när jag var ute och okynnesjoggade på Södermalms gator bland rökande och festklädda människor.
Det är något speciellt med att springa, och springa mycket. Svårt att sätta fingret på.

Jag har sprungit hela livet, sen jag var sju-åtta år typ och tills jag var en bit över tjugo. Sen tog jag en paus på 10-12 år (då jag förvisso gjorde några små träningsryck då och då, men alltså inte som nu, att jag kör några gånger i veckan regelbundet varierad löpträning). Under de åren då jag pausade träningen måste jag erkänna att jag ofta mådde lite si och så. Kan så klart vara pga att jag jobbat för mkt, fått småbarn etc.
Men ändå, jag har fortfarande småbarn och jobbar mycket, men allt känns annorlunda när man kommer igång ordentligt med träningen igen. Stark, glad och piggelin liksom.
Det är en drog och jag börjar successivt sugas in i beroendet igen.

... and I like it!

Doften av svett

Drömde att jag sprang till jobbet i natt. Kom till ett möte svettig och go.
Tänkte att egentligen är det väl ingen dum idé alls. Att hela tiden ta sig fram i löparskor? Vart man än ska.
En springrygga med laptop med sig, sen behöver man inte så mkt mer. Det går nog fortare än SL också.

Och så är jag irriterad på människor som är rädda för människolukt (Ok så klart! Det finns vissa givna undantag!) Men ett fint tillfälle att öva på det samtidigt tänker jag.

"Här sitter jag, luktar lite svett, inge fel med det ... ok var var vi någon stans? Liksom ..."

Längdtur

4 k löpning +

1,5 k längdåkning i strålande sol med en sprattlandes 2,5 åring på alxlarna och en 5 åring trillandes i spåret framför. Båda klädda i mina gamla skidtävlingsdräkter. Uppskattningsvis tog dessa 1,5 km 45 min om man räknar in alla pauser.

Om det finns nån anledning att träna så är det just för att kunna njuta av längdturer som idag!

What a lovely day!

Lindesjön runt

14k isklädda och leriga grusvägar. En klassiker. För mig i varje fall... och för Linda, och för många andra jag sprang med i min uppväxt.
Absolut att det doftade mer nu än när jag bodde i Lindesberg!
Eller är det jag som blivit oroväckande mycket urbaniserad?

Underbart var det i varje fall. Jag tänkte inte på snöklädda bergstoppar någon gång under rundan. Tror det egentligen räcker för mig med fysisk ansträngning + natur. Sen spelar det mindre roll exakt vad jag gör.
Men om man fantiserar över det en stund så kan man ju landa i att ... jag t ex inte är så sugen på att spela cricket i öknen eller lira pingis på en blåsig bergstopp. Eller kanske? Jag får väl prova alla kombinationer jag kan komma på och kryssa för "gillar" eller "inte gillar".
Skit samma

Det mest anmärkningsvärda som hände idag var att inte mindre än tre hundar rusade ut från sina gårdar och  attackerade/hälsade på mig. Det var lite som i sagan, "Först kom det en liten liten hund..." Och det var ju inga problem (utöver att jag oroade mig för att den inte skulle orka springa hem igen). Sen kom det "en lite större hund...". Redan här blev det lite läskigt men hunden nöjde sig med att hälsa, lufsade sedan hem. Men sen "Kom en jätte jätte stor hund" springande emot mig. En stor Schäfer. Vaffan?
Även om den säkert är världens snällaste och goaste familjehund, så skrämmer den ju skiten ur folk (mig) när den rusar så där emot en på en enslig grusväg. Jag blev lite stel av skräck, tänkte att om jag vänder och springer kommer den ju definitivt tro att jag är fienden och hugga. Då blev jag ännu mer rädd, och så kom jag på att nu känner ju gycken av min rädsla, vilket ökar på oddsen ännu mer för åtminstone ett armbett. Som en sista åtgärd innan jag planerade att slita fram papper och penna för att lite snabbt rafsa ner ett testamente, skrek jag: "Spring hem med dig!" Med en sån där hundägarröst som jag har hört ibland. Hunden lydde och vände.
Jag fick lite högre puls och sprang lite fortare sista biten hem.

Slutsats:
För att öka pulsen och intensiteten i träningen, spring genom i områden som har en hög trafik av okopplade kamphundar!

Var springer vi och varför?

I den dunkla marskvällen samlas de svarta tightsen vid Zinkens idrottsplats för att ge sig ut och slita över is,  genom vattenpölar och mörker. Allt medan den kalla vinden biter i ansiktet.
Varför?

Jag tror ju att människan är skapt för att springa, men om man ska tolka Marx (vilket man kanske inte bör göra - men ändå) så kanske man ska ha ett syfte med själva löparrundan. Typ springa ifatt en hjort och kasta ett spjut efter den, byta boplats eller varför inte springa ifrån en sabeltandad tiger.

De tightsklädda löparna som samlas vid Zinkens på tisdagar och torsdagar har inget sådant in mind. De bara springer, hit och dit, upp och ner, runt runt runt. Jag är en av dessa och funderade idag när jag sprang på om man inte ska försöka klämma in något ärende i löpningen.
När vi nu är så många också?
Vi kanske kunde ta en soffa från Horan och springa med till Skanstull?
Kanske ska vi bli en löpargrupp/flyttfirma eller löpargrupp/budfirma?

I don´t know ...
Får fundera vidare på det helt enkelt.

.... hof?

Igår sprang jag 5 k så fort jag orkade. Asså: Så fort jag orkade. 22 min.
Jepp... det är läget alltså.
Det kan ju bara bli bättre.

Tänkte på en grej när jag var ute och sprang. Alla "Hof" som dyker upp här och där. Finns det inte för många redan?
Jag vet inte ... varför det stör mig? Men det stör mig. Swedenhof, på Swedenborgsgatan. Varför döper man den till Swedenhof? Swedenborgsgatan + hof. I don´t know. Gifter sig inte så bra helt enkelt.
Tänkte jag och sprang vidare.
Tänkte på att jag INTE tänkte: "Jag kanske skulle titta in på Swedenhof på Swedenborgsgatan nån gång, och svinga en bägare eller två" ... eller vad man gör där inne. Sen om det beror på namnet, loggan, de gigantiska skyltfönstren som man ska sitta innanför, det vet jag inte.

Men skit samma. 5k 22 min.
Bättre ska det bli.

Kvällens pass. 3k uppvärmning + 1000 m intervaller. Gick segt.
Nästa pass: torsdag.

Tjohej

På tal om piprensare, sugrör och ...

... Life, så är man för trött för att träna vissa kvällar. Typ idag. Så jag skriver lite om löpning i stället.

Tänkte jag skulle försöka få lite fart i benen.
Detta genom att köra kortare pass, färre repetitioner på intervallträningarna och längre vila mellan intervallerna. Helt enkelt spara orken för att kunna gasa på lite mer ibland, inte bara masa mig igenom passen.

Vidare tänker jag skippa dom riktigt långa passen ett tag. Orken att hålla på länge - den har jag ärvt från mors sida och den verkar lätt att hitta tillbaka till. Men farten ... oj oj oj ... den tappade jag någonstans i slutet av -90 talet. Så det är den jag ska försöka hitta.

Efter tre träningspass känns det redan bättre. Känner t o m att ... vaderna känns lite större? Och jo dom ser större ut också. Som Kalle sa: "Från piprensare till sugrör".
Men det duger för mig.

Ska man kunna klämma milen på en ok tid i sommar tro?

Bönor+löpning=no no!

Gick inge bra idag ...
Höll rätt bra tempo på intervallerna (för att var mig), men körde bara hälften.

Orsak?
Jo den stora mängden mat jag åt tre kvart innan träningen.
Det var helt enkelt så att den höll på att komma upp när jag sprang. På riktigt.
Och det var bönsallad jag åt till middag.

Fan det är så jobbigt att springa i grupp när man ätit för mycket bönor under dagen ....

... när man minst anar det!

Måste bara lite nöjt konstatera att jag har träningsvärk i låren idag efter mina 200m intervaller.
Alltså maskade jag inte allt för mycket ...
Eller är jag bara i risig form?

Jag väljer alternativ A. (Att jag inte maskade allt för mkt)

Och nöjer mig med det!

Sämst eller Bäst, det är frågan?

Intressant grej. På tal om förra inlägget.

Sprang idag med min man (som tränar MMA men inte löpning) och en god vän som joggar några gånger i veckan. Och jag var helt klart den bäste av oss på att springa.
Helt plötsligt kände jag mig inte som jag nyss lämnat rullstolen tillförmån för att börja använda mina ben, nej jag kände mig som en löpare. Mina steg kändes lätta och mitt humör slog i taket.
Tänkte på att det är ganska psyk att alltid vara den som är bland de sämsta i gruppen när jag är ute och springer!

Upp till dans alltså med riktigt otränade människor i löparspåret!

... ?!?!

Gick det bra idag?

- Näe!

Var det kul?

- Ja!

Vad körde ni?

- Korta backintervaller (9 min upp och ner, 1 min vila, 9 min upp och ner) + styrketräning.

Kändes det som om du skulle kräkas?

- Ja!

Även fast du låg typ ... sist i gruppen?

- Ja!?

Beror det på att du sprang baklänges på händer medan de andra sprang vanligt?

- Önskar det!

Chill i benen

Idag fick vi öva på att springa med helt avslappnade fötter på träningen. För mig gjorde det ingen större skillnad, tror jag slappar av max i mina fötter när jag springer redan. Känner typ hur jag nästan snubblar på dom ibland. (Men det ska man ju inte göra så klart.)

Men i vilket fall så blev det 800m intervaller etterpå.

Min plan var att köra färre intervaller än de andra, längre vila mellan MEN högre fart!
Kunde ha blivit lyckat ... :)
Nu blev det i stället:
Färre intervaller, längre vila och långsammare än de flesta av de andra.

Jag var inte speciellt trött när passet var slut och känner mig som en sån mes! Så himla dålig på att pressa mig. Lovar lovar loooovar att bli bättre på det!

Chillidill!

Draculastyle

17k blev dagens skörd. Känns rätt ok ändå även om det gick långsamt. Det var najsigt ute. Sol, snö massa småhundar som man höll på att trampa på här och där. (As a matter of fact. Dom där hundarna dök upp över allt. Där man minst anade, långt bort från promenadvägarna. Lite spooky när jag tänker vidare på det)

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte skriva om att "Springa snyggt". På min klubb snackar man mycket om det, och så får man veta hur man ska springa.

Och det var alltså inte så sprang jag idag. Såg min siluett i snön och det såg inte snyggt ut. Det såg ut som om mina axlar satt ihop med mina öron och drog resten av kroppen framåt. Lite som Greve Draculas skugga om man tänker bort manteln.
Sitter här nu och funderar på om jag ska behålla Dracula-stilen eller om man typ ska börja med massa situps och grejer? Återkommer i frågan!

Paus

Halsont ... Grrrrrr......!!!!!

Kanske ska man springa naken?

12,5 k, helt ok. Gick inte så fort. Var trevligt. Kände absolut av vinet från kvällen innan.

Ett tips att komma ihåg: När det går tungt, dra igång en diskussion om något som verkligen engagerar. Ett par k passerar utan att man noterar det! ... Under förutsättning så klart, att man springer med någon.
Eller så kapar man bara nå´n random, som också är ute och springer, och trycker på en diskussion.
Tips 2: Om du grabbar någon random, välj någon du springer ifatt, det är lättare att prata då!
Tips 3: Om denne har headset, dra bara ur det! Det viktigaste är att du flyttar fokus från att det är jobbigt att springa till något annat.

Kanske kan man springa naken också? Det lär ju få en att tänka på annat ...

Yo!

Tusenjävlingar

Nej, jag har ingen koll på hur sakta jag springer eller hur fort andra springer.

Tänkte köra 4 x 1 000 m över Årstabron idag i 3.30 fart. Tänkte det klarar jag väl för f... ja. Om folk orkar springa marathon i det tempot klarar väl jag 4 små tusingar?

Icke - första gick på 4 min. Jag vilade 45 sek. Sprang tillbaka. Även den gick på 4 min blankt. Förutom att jag var jävligt irriterad över att jag inte kunde springa fortare, smakade det blod i hela mitt system, huvudet dunkade och små rosa krokodiler simmade förbi i ögonvrån på mig. Startade på en tredje intervall, kände att jag inte skulle klara den på 4 min. Blev ännu mer förbannad. Stannade och joggade hem.

Lyckat pass?

Nja ...

Getting closer

16k idag. Gick som en dans. Hade lätt kutat en bra bit till men ...

Jag fattade ett moget beslut. Avslutade och tog bussen sista biten hem.
Man ska träna upp sig långsamt så man inte skadar sig. Så jag tänkte; stoppar nu innan jag får ont i mitt gamla marathonknä eller någon annan stans. Detta även fast jag verkligen ville springa vidare.

Men en fantastiskt löparrunda var det (knark!). Solen sken, Djurgården var fantastiskt vacker. T o m tanterna med stora fönade frisyrer, stora solglasögon och nedbantade pinnben som stack fram under pälsen var vackra. Jag log och nickade åt folk hela vägen. Och så detta mogna beslut on top of all.

Får tacka för en bra dag helt enekelt :)
Kommer nog att koma runt Göteborgsvarvet ändå.

Tack och bock.

Hissjazz och diselångor

11k, Södermalm runt.

As I said, de senaste typ ... 10 åren har inte direkt varit mina bästa löparår. De fåtal gånger jag masat mig sträckan Södermalm runt har det mest handlat om att just - ta mig runt. I dag kändes det som en vändning. Jag orkade driva på med lite fart hela vägen. Det var nog inte fråga om några kanontider men att döma av de andra löparna jag mötte eller sprang om så hade jag rätt god fart.

Detta trots att:
- Jag käkade en vegoburgare 45 min innan start. Den hade inte riktigt hunnit ut till tarmarna då jag begav mig iväg.
- Att det var enormt mycket långtradare ute denna dag som hade de gjort upp om att stanna och pysa ut så mkt avgaser som det var möjligt där jag passerade.
- Att ipoden envisades med att spela dom sämsta låtarna på spellistan OCH dessutom vägra ändra track när jag tryckte, tryckte och tryckte.

En förbättring alltså. + !!!

Tränigsverk och döda apor

Har så galet mkt träningsvärk efter helgens långa längdskidpass och tisdagens träningspass (där jag alltså hade som målsättning att bli riktigt slut) att jag inte kunde gå till träningen idag.

För att vara mer exakt så kunde jag knappt ta mig ur sängen igår eller idag.

För att specificera ytterligare så känns det som om någon konstant tänder eld på mina lår och sticker in knivar i min rygg. Och de imaginära sandsäckar jag hade runt benen på träningen i tisdags ligger numera över hela min kropp.

Inte jättebra tajmat jobbmässigt. Filminspelning, och regissören (jag) gick mest och gnällde på träningsverk.

Ok, jag ville ju inte att mina kollegor skulle tro att jag sa så bara för att slippa bära (filminspelning = bära) så jag gjorde några misslyckade punktinsatser av just bärande.

Vi spelade vi in bland aporna i den lilla regnskogen i skansenakvariet. Som rekvisita hade vi med oss en gigantisk, absolut ofattbart gigantisk, bergsprängare. Den fick vi inte spela på då en av aporna hade blivit så rädd för musik några veckor tidigare att den trillat ner från en gren och dött (! Ja det är sant).

Jag tänkte inte så noga på det när jag, men min infernaliska träningsverk i rygg och lår, försöker svinga/krångla upp bergsprängaren på axeln. Det blir så ryckigt och konstigt att jag kommer åt playknappen samtidigt som jag lyckas ratta upp volymen med benet. Bergsprängarens högtalare vibrerar av den höga volymen när den skriker ut "Tänk om jag hade en liten liten apa..." ut i regnskogen. I panik försöker jag stänga av eller vrida ner volymknappen. Jag ser i mitt inre hur döda apor regnar ner från sina grenar. Men istället för att stänga av lyckas jag vrida jag upp volymen i max, jag får panik! Trycker och slår. Musiken tystnar inte. Aporna skriker, mina kollegor skrattar (ja, dom är onda). Min ljudtekniker springer fram till mig och stänger av.

Tack och lov dog ingen apa. Mina kollegor dog nästan av skratt men det är en annan historia.

Så i vilket fall, bangade jag träningen idag. Har hört att man måste kicka igång försiktigt och "Lyssna på sin kropp".

Åt vilket håll är formen på väg?

Det gick tungt idag på träningen idag.

Min målsättning var att vara riktigt trött när passet var över. Och att gå ut hårdare än vad jag trodde jag orkade. (Fick kommentaren att jag borde springa med ryggsäck efter förra passet eftersom jag lökade ...! What?!) Dagens pass var upplagt som så att vi skulle köra 3 x 5 x 500m och öka tempot efter var femte intervall.

Så i vilket fall: Jag gick ut hårt (efter mina referenser).  Låg mycket längre fram i träningsgruppen än vad jag brukar göra. Och efter 5 intervaller var jag mkt riktigt lite för trött för att egentligen kunna öka tempot. Men - fuck it, det gjorde jag ändå. (Living on the edge och allt det där... jada jada) Resultatet: jävligt trött efter 10 intervaller och då var det 5 kvar som skulle gå ännu fortare.

Med två påsar sand knutna runt fötterna (kändes det som) och med lungor små som fingerborgar (kändes det som) gav jag mig iväg på de sista fem intervallerna. Jag ökade inte tempot men tog mig runt och tror faktiskt att jag höll mig till min målsättning. Jag var riktigt trött när jag kom i mål.

På nedjoggen hem ansträngde jag mig för att orka med att prata lite med de andra (irriterande pigga) medlöparna från passet. Så fort jag fick tillfälle vek jag av hem. Och måste säga att jag ändå är nöjd med dagens pass.

1992

För länge sen .... för lääääänge läääääänge sen var jag rätt ok på att springa.

Jag tävlade främst i terränglöping och 800 m. Och så brände jag av en massa millopp just for fun. Och jag sprang oftast 10 k på runt 45 min utan större ansträngning. Om jag någon gång var uppe och nosade runt 50 min så var det för att jag typ var på fest kvällen och natten innan, eller för att jag plockat svamp längst vägen.

Men nu är det så illa att mitt första delmål för i sommar är att springa milen på under 50 min. Förra sommaren sprang jag Lidingö tjejmil på .... ok, 59 minuter?! Ok jag var inte övertränad på något vis men så långsamt trodde jag inte att jag kunde springa. Sist jag sprang den banan på tid (alltså för läääänge läääänge sen) tog det 42 minuter och då hade jag tävlat dagen innan. Deprimerande.

Helvete ... vad irriterande det är att jag tappat så mkt löpning.

Två roliga saker i en.

1. På träningen idag så orkade jag bättre och bättre under passets gång?! ... ?!
2. När jag kom hem hade jag en röd frysring runt naveln på magen.

Ang 1: Detta trots att jag känt mig aningens aningens förkyld under hela dagen.
Ang 2: Alltså en tjock röd ring på magen runt naveln där det var mycket rött och mycket kallt. Jag behövde inte tänka länge innan jag insåg vad som utmärker den delen av kroppen på mig. Det är exakt där man absolut inte kan se ett spår av några muskler på grund av något annat som ... ligger över dem s a s. Det hela blev en slags gäll påminnelse till mig om att julhelgen varit god.

I morgon ska jag precisera mina mål med träningen ... tror jag...

Ska jag gå till jobbet i morgon?

I Sverige finns det något ädelt över att alltid ta sig till jobbet och jobba - oavsett!
Det finns inget: "Nej men jag bär på en blandning av ebola, fågelinfluensan, sars och kolera så jag stannar hemma idag, ni får klara mötet utan mig": Nej istället ska man pallra sig dit, sitta och hosta och snora och smitta ner alla andra. Speciellt dom andra som vill ut och träna och är extremt trötta på att gå och bära på lätt halsont. (Obs, bara så lite att man inte kan träna men aldrig så mkt att man är riktigt sjuk!).

Så klart vet jag varför. Man vill inte fejsa det fakta att man är utbytbar. Man går till jobbet, eller rättare sagt, kryper till jobbet med rödsvullna ögon, hes röst och hostslem som rinner lite lätt ur mungipan. Det är ett sätt att kommunicera till sina kollegor. "Okej, här ser ni: så här mycket behöver ni mig, så mycket att jag måste masa mig till jobbet i det här tillståndet! Fattar ni?!"

Och av den anledningen har jag lite ont i halsen just nu och är osäker på om jag kommer att kunna träna imorgon! Grrrr......

Skor

Rapport: Hur fungerade The Icebugs? Fantastiskt. På träningen idag var jag inte sist (!) inte heller näst sist. Okej, bland dom sista. Men skorna lyfte mig helt klart ett snäpp, både rent fysiskt men också mentalt.

I vilan (vi körde 2 km intervaller med 60 sek vila emellan) kollade jag in skorna på de som låg bakom mig, och nej, dom hade inte dubbar eller broddar på sina skor. Det kändes plötsligt lite som att jag fuskade, som att jag var dopad eller så ... sen kände jag också att jag förmodligen hade fått bättre träning om jag sprungit i vanliga skor utan broddar och halkat runt i snön och på isen, tränat upp alla små stabiliseringsmuskler runt knän, fötter och höfter. Kanske hade det rent av blivit alla bäst om jag hade sprungit i gummistövlar? Kanske alla som låg bakom mig idag fick dubbelt så bra träning som jag och därmed kommer att fullkomligt dansa ifrån mig i löparspåret så fort som snön försvinner ...

Det fina med löpningen är att jag alltså under detta pass mest av allt tänkte på mina skor, resultatet av dem och vad de andra sprang i för skor. Jag kunde ha tänkt på massa andra jobbiga saker. Kunde ha tänkt på hur hemsk världen är ibland (och hur fantastiskt vacker den är också för den delen). Men det gjorde jag inte. Jag koncentrerade mig på skor. Och det gör jag ju nu också. Konstigt det där...

Gaddar och vinterlöparskor

Var inne runt i stan och letade dubbar/skruvar (vad det nu kan heta) att skruva fast rakt i löparskon för att slippa dessa helvetiska broddar ...

(broddar = gaddprydda gummigrejer att spänna runt springskorna så att man inte ska halka i snön. Förutom att man inte halkar bidrar dom med klämda tår samt extra träning genom att dom är så tunga och klumpiga).

... I vilket fall hittade jag inga. Och smarta som dom är på butikkkerna så krängde dom på mig ett par vinterlöparskor istället.  Dom kostade way mer än vad jag hade tänkt lägga "lösa gaddar". Men när jag gick från butikkken så tänkte jag att det kanske kan vara bra ändå. Om jag nu köper ett par vinterlöparskor, alltså jag har ett par andra som fungerar suveränt - bara inte när det är is och hal snö) så innebär det kanske att jag kommer igång igen - på riktigt - med min löpning? Eller ... ?

Återstår att se. I morgon ska jag inviga vinterlöparskorna.