Med risk för att låta väldigt Luthersk så måste jag erkänna att det kändes väldigt bra i kväll när jag var ute och okynnesjoggade på Södermalms gator bland rökande och festklädda människor.
Det är något speciellt med att springa, och springa mycket. Svårt att sätta fingret på.
Jag har sprungit hela livet, sen jag var sju-åtta år typ och tills jag var en bit över tjugo. Sen tog jag en paus på 10-12 år (då jag förvisso gjorde några små träningsryck då och då, men alltså inte som nu, att jag kör några gånger i veckan regelbundet varierad löpträning). Under de åren då jag pausade träningen måste jag erkänna att jag ofta mådde lite si och så. Kan så klart vara pga att jag jobbat för mkt, fått småbarn etc.
Men ändå, jag har fortfarande småbarn och jobbar mycket, men allt känns annorlunda när man kommer igång ordentligt med träningen igen. Stark, glad och piggelin liksom.
Det är en drog och jag börjar successivt sugas in i beroendet igen.
... and I like it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar