Getting closer

16k idag. Gick som en dans. Hade lätt kutat en bra bit till men ...

Jag fattade ett moget beslut. Avslutade och tog bussen sista biten hem.
Man ska träna upp sig långsamt så man inte skadar sig. Så jag tänkte; stoppar nu innan jag får ont i mitt gamla marathonknä eller någon annan stans. Detta även fast jag verkligen ville springa vidare.

Men en fantastiskt löparrunda var det (knark!). Solen sken, Djurgården var fantastiskt vacker. T o m tanterna med stora fönade frisyrer, stora solglasögon och nedbantade pinnben som stack fram under pälsen var vackra. Jag log och nickade åt folk hela vägen. Och så detta mogna beslut on top of all.

Får tacka för en bra dag helt enekelt :)
Kommer nog att koma runt Göteborgsvarvet ändå.

Tack och bock.

Hissjazz och diselångor

11k, Södermalm runt.

As I said, de senaste typ ... 10 åren har inte direkt varit mina bästa löparår. De fåtal gånger jag masat mig sträckan Södermalm runt har det mest handlat om att just - ta mig runt. I dag kändes det som en vändning. Jag orkade driva på med lite fart hela vägen. Det var nog inte fråga om några kanontider men att döma av de andra löparna jag mötte eller sprang om så hade jag rätt god fart.

Detta trots att:
- Jag käkade en vegoburgare 45 min innan start. Den hade inte riktigt hunnit ut till tarmarna då jag begav mig iväg.
- Att det var enormt mycket långtradare ute denna dag som hade de gjort upp om att stanna och pysa ut så mkt avgaser som det var möjligt där jag passerade.
- Att ipoden envisades med att spela dom sämsta låtarna på spellistan OCH dessutom vägra ändra track när jag tryckte, tryckte och tryckte.

En förbättring alltså. + !!!

Tränigsverk och döda apor

Har så galet mkt träningsvärk efter helgens långa längdskidpass och tisdagens träningspass (där jag alltså hade som målsättning att bli riktigt slut) att jag inte kunde gå till träningen idag.

För att vara mer exakt så kunde jag knappt ta mig ur sängen igår eller idag.

För att specificera ytterligare så känns det som om någon konstant tänder eld på mina lår och sticker in knivar i min rygg. Och de imaginära sandsäckar jag hade runt benen på träningen i tisdags ligger numera över hela min kropp.

Inte jättebra tajmat jobbmässigt. Filminspelning, och regissören (jag) gick mest och gnällde på träningsverk.

Ok, jag ville ju inte att mina kollegor skulle tro att jag sa så bara för att slippa bära (filminspelning = bära) så jag gjorde några misslyckade punktinsatser av just bärande.

Vi spelade vi in bland aporna i den lilla regnskogen i skansenakvariet. Som rekvisita hade vi med oss en gigantisk, absolut ofattbart gigantisk, bergsprängare. Den fick vi inte spela på då en av aporna hade blivit så rädd för musik några veckor tidigare att den trillat ner från en gren och dött (! Ja det är sant).

Jag tänkte inte så noga på det när jag, men min infernaliska träningsverk i rygg och lår, försöker svinga/krångla upp bergsprängaren på axeln. Det blir så ryckigt och konstigt att jag kommer åt playknappen samtidigt som jag lyckas ratta upp volymen med benet. Bergsprängarens högtalare vibrerar av den höga volymen när den skriker ut "Tänk om jag hade en liten liten apa..." ut i regnskogen. I panik försöker jag stänga av eller vrida ner volymknappen. Jag ser i mitt inre hur döda apor regnar ner från sina grenar. Men istället för att stänga av lyckas jag vrida jag upp volymen i max, jag får panik! Trycker och slår. Musiken tystnar inte. Aporna skriker, mina kollegor skrattar (ja, dom är onda). Min ljudtekniker springer fram till mig och stänger av.

Tack och lov dog ingen apa. Mina kollegor dog nästan av skratt men det är en annan historia.

Så i vilket fall, bangade jag träningen idag. Har hört att man måste kicka igång försiktigt och "Lyssna på sin kropp".

Åt vilket håll är formen på väg?

Det gick tungt idag på träningen idag.

Min målsättning var att vara riktigt trött när passet var över. Och att gå ut hårdare än vad jag trodde jag orkade. (Fick kommentaren att jag borde springa med ryggsäck efter förra passet eftersom jag lökade ...! What?!) Dagens pass var upplagt som så att vi skulle köra 3 x 5 x 500m och öka tempot efter var femte intervall.

Så i vilket fall: Jag gick ut hårt (efter mina referenser).  Låg mycket längre fram i träningsgruppen än vad jag brukar göra. Och efter 5 intervaller var jag mkt riktigt lite för trött för att egentligen kunna öka tempot. Men - fuck it, det gjorde jag ändå. (Living on the edge och allt det där... jada jada) Resultatet: jävligt trött efter 10 intervaller och då var det 5 kvar som skulle gå ännu fortare.

Med två påsar sand knutna runt fötterna (kändes det som) och med lungor små som fingerborgar (kändes det som) gav jag mig iväg på de sista fem intervallerna. Jag ökade inte tempot men tog mig runt och tror faktiskt att jag höll mig till min målsättning. Jag var riktigt trött när jag kom i mål.

På nedjoggen hem ansträngde jag mig för att orka med att prata lite med de andra (irriterande pigga) medlöparna från passet. Så fort jag fick tillfälle vek jag av hem. Och måste säga att jag ändå är nöjd med dagens pass.

1992

För länge sen .... för lääääänge läääääänge sen var jag rätt ok på att springa.

Jag tävlade främst i terränglöping och 800 m. Och så brände jag av en massa millopp just for fun. Och jag sprang oftast 10 k på runt 45 min utan större ansträngning. Om jag någon gång var uppe och nosade runt 50 min så var det för att jag typ var på fest kvällen och natten innan, eller för att jag plockat svamp längst vägen.

Men nu är det så illa att mitt första delmål för i sommar är att springa milen på under 50 min. Förra sommaren sprang jag Lidingö tjejmil på .... ok, 59 minuter?! Ok jag var inte övertränad på något vis men så långsamt trodde jag inte att jag kunde springa. Sist jag sprang den banan på tid (alltså för läääänge läääänge sen) tog det 42 minuter och då hade jag tävlat dagen innan. Deprimerande.

Helvete ... vad irriterande det är att jag tappat så mkt löpning.

Två roliga saker i en.

1. På träningen idag så orkade jag bättre och bättre under passets gång?! ... ?!
2. När jag kom hem hade jag en röd frysring runt naveln på magen.

Ang 1: Detta trots att jag känt mig aningens aningens förkyld under hela dagen.
Ang 2: Alltså en tjock röd ring på magen runt naveln där det var mycket rött och mycket kallt. Jag behövde inte tänka länge innan jag insåg vad som utmärker den delen av kroppen på mig. Det är exakt där man absolut inte kan se ett spår av några muskler på grund av något annat som ... ligger över dem s a s. Det hela blev en slags gäll påminnelse till mig om att julhelgen varit god.

I morgon ska jag precisera mina mål med träningen ... tror jag...

Ska jag gå till jobbet i morgon?

I Sverige finns det något ädelt över att alltid ta sig till jobbet och jobba - oavsett!
Det finns inget: "Nej men jag bär på en blandning av ebola, fågelinfluensan, sars och kolera så jag stannar hemma idag, ni får klara mötet utan mig": Nej istället ska man pallra sig dit, sitta och hosta och snora och smitta ner alla andra. Speciellt dom andra som vill ut och träna och är extremt trötta på att gå och bära på lätt halsont. (Obs, bara så lite att man inte kan träna men aldrig så mkt att man är riktigt sjuk!).

Så klart vet jag varför. Man vill inte fejsa det fakta att man är utbytbar. Man går till jobbet, eller rättare sagt, kryper till jobbet med rödsvullna ögon, hes röst och hostslem som rinner lite lätt ur mungipan. Det är ett sätt att kommunicera till sina kollegor. "Okej, här ser ni: så här mycket behöver ni mig, så mycket att jag måste masa mig till jobbet i det här tillståndet! Fattar ni?!"

Och av den anledningen har jag lite ont i halsen just nu och är osäker på om jag kommer att kunna träna imorgon! Grrrr......

Skor

Rapport: Hur fungerade The Icebugs? Fantastiskt. På träningen idag var jag inte sist (!) inte heller näst sist. Okej, bland dom sista. Men skorna lyfte mig helt klart ett snäpp, både rent fysiskt men också mentalt.

I vilan (vi körde 2 km intervaller med 60 sek vila emellan) kollade jag in skorna på de som låg bakom mig, och nej, dom hade inte dubbar eller broddar på sina skor. Det kändes plötsligt lite som att jag fuskade, som att jag var dopad eller så ... sen kände jag också att jag förmodligen hade fått bättre träning om jag sprungit i vanliga skor utan broddar och halkat runt i snön och på isen, tränat upp alla små stabiliseringsmuskler runt knän, fötter och höfter. Kanske hade det rent av blivit alla bäst om jag hade sprungit i gummistövlar? Kanske alla som låg bakom mig idag fick dubbelt så bra träning som jag och därmed kommer att fullkomligt dansa ifrån mig i löparspåret så fort som snön försvinner ...

Det fina med löpningen är att jag alltså under detta pass mest av allt tänkte på mina skor, resultatet av dem och vad de andra sprang i för skor. Jag kunde ha tänkt på massa andra jobbiga saker. Kunde ha tänkt på hur hemsk världen är ibland (och hur fantastiskt vacker den är också för den delen). Men det gjorde jag inte. Jag koncentrerade mig på skor. Och det gör jag ju nu också. Konstigt det där...

Gaddar och vinterlöparskor

Var inne runt i stan och letade dubbar/skruvar (vad det nu kan heta) att skruva fast rakt i löparskon för att slippa dessa helvetiska broddar ...

(broddar = gaddprydda gummigrejer att spänna runt springskorna så att man inte ska halka i snön. Förutom att man inte halkar bidrar dom med klämda tår samt extra träning genom att dom är så tunga och klumpiga).

... I vilket fall hittade jag inga. Och smarta som dom är på butikkkerna så krängde dom på mig ett par vinterlöparskor istället.  Dom kostade way mer än vad jag hade tänkt lägga "lösa gaddar". Men när jag gick från butikkken så tänkte jag att det kanske kan vara bra ändå. Om jag nu köper ett par vinterlöparskor, alltså jag har ett par andra som fungerar suveränt - bara inte när det är is och hal snö) så innebär det kanske att jag kommer igång igen - på riktigt - med min löpning? Eller ... ?

Återstår att se. I morgon ska jag inviga vinterlöparskorna.