Nörden i mig tar form

Har gått upp i antal träningspass per vecka och det har sitt pris. Min tillvaro är verkligen rätt slimmad har jag upptäckt. Klämmer in springpass mellan möten, dagislämningar, middagar och skrivtid. 

Och on top of things så blir jag rätt trött av att ha börjat träna mer så jag måste sova längre. Och on top of things on top så blir jag mer och mer odisiplinerad på jobbet. 

Och så är jag inte sugen på vin till maten längre eftersom det pajar träningen.

Och i morgon måste jag gå på fest också ... där det kommer att serveras en hel del alkohol?!?!

Hur ska det här sluta?

Jag kanske snart drar på biblioteksmässa och börjar tova mina tofflor själv?!?!?

Sprang min nya favoritrunda idag. "Upp och ner och upp och ner" som jag kallar den.
Tog med mig L som menar att hon är helt ur form efter ett år efter förlossning. Kan konstatera att hon har mörkat en kanonform! Även om backarna var branta och många så spelade det ingen roll. Dessutom markerade hon formen lite extra genom att dra igång värsta resonemangen i de allra brantaste partierna, och ställde frågor som krävde långa svar.
Psykning kallas det!

Min träningspartner nr 1 är tillbaka på banan och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot det!!!

Praktisk löpning?!?!

Kan man, eller kan man inte, spring till och från ett jobbmöte?
Om man joggar väldigt sakta dit i sina fräschaste löparkläder, och så kan man rejsa på lite mer hem?

Stadsterränglöpning

Eftersom det lutar åt att jag kanske ska köra ett Fjällmaraton i Jämtland i sommar har jag kommit på att jag måste upphotta mina träningsrundor. Både gällande längd och terräng. Om man tänker sig att man ska upp och ner för tre fjälltoppar så kanske inte Södermalm runt är bästa rundan?!

Om inte ...

Det slog mig när jag var ute idag att det kan ju bli hur kuperat som helst. (Ok jag befinner mig inte direkt på kärnfysiker nivå här) Men jag har faktiskt inte tänkt så innan. Antingen springer jag terräng eller så springer jag stadslöpning. Men idag sprang jag "stadsterränglöpning" (Rock´n´roll ... :D) Varenda trappa, slänt eller uppförsbacke jag såg sprang jag upp för (och direkt ner i vissa fall). Upp, ner, upp, ner, upp, ner... När jag kommit fram till Långholmen (från Skanstull) hade jag sprungit i en timma (!!) och var jag rejält trött av allt klättrande och halkande.
Och det var väldigt roligt! Tiden bara flög iväg.

Det här ska jag fortsätta med.

Morgonträning

Är rejält nöjd med mig själv!
Pga av kvällsfestligheter fick jag lägga mitt träningspass på morgonen denna dag. Morgon och morgon, mitt i natten kan man nästan säga: Klockan sex för att vara exakt!
Mitt mål var att ta mig ut och springa. Långt, kort, snabbt eller långsamt spelade ingen roll.

Klockan ringde och genast förstod jag att jag inte skulle palla ta mig ut. Så jag somnade om. Minuterna tickade... och jag drömde om att det bara är idioter som ger sig ut och springer så här tidigt! Minuterna blev till en kvart men där var det något som hände. Jag bara reste mig upp och stack ut och sprang? Inte så långt och inte så snabbt men ändå! I did it!!!!

Försöker trappa upp min träning och märker det i benen.
Även fast jag vilat tre dagar på raken innan dagens träningspass så kändes det ändå som om benen knappt orkade röra sig idag.
Funderar på om jag ska bota det med att lägg in ännu fler träningspass, typ träna sig ur det eller vad det heter. Eller om jag ska försöka köra lite hårdare var annan vecka och soft var annan vecka?
Eftersom jag inte har lagt ut den här bloggen någonstans och eftersom jag antar att ingen läser den så får jag väl svara på den frågan själv.

Svar:
Nej men kör på för fan. Det kommer nog att vara rejält tufft några veckor till innan du vänjer dig vid att träna lite hårdare men sen blir det nog lättare ska du se :) Lagom tills vårvärmen kommer och du kan börja springa i kortbrallor och linne!

Svar till svaret:
Tack för bra svar!

Okynnesjogga

Med risk för att låta väldigt Luthersk så måste jag erkänna att det kändes väldigt bra i kväll när jag var ute och okynnesjoggade på Södermalms gator bland rökande och festklädda människor.
Det är något speciellt med att springa, och springa mycket. Svårt att sätta fingret på.

Jag har sprungit hela livet, sen jag var sju-åtta år typ och tills jag var en bit över tjugo. Sen tog jag en paus på 10-12 år (då jag förvisso gjorde några små träningsryck då och då, men alltså inte som nu, att jag kör några gånger i veckan regelbundet varierad löpträning). Under de åren då jag pausade träningen måste jag erkänna att jag ofta mådde lite si och så. Kan så klart vara pga att jag jobbat för mkt, fått småbarn etc.
Men ändå, jag har fortfarande småbarn och jobbar mycket, men allt känns annorlunda när man kommer igång ordentligt med träningen igen. Stark, glad och piggelin liksom.
Det är en drog och jag börjar successivt sugas in i beroendet igen.

... and I like it!